”Den som förgiftar miljön måste tvingas betala notan”

Många saker vi köper och använder innehåller gifter. När prylarna har tjänat ut behöver de tas om hand på rätt sätt för att de skadliga ämnena inte ska spridas vidare i miljön.

 

 

Den hanteringen kostar förstås pengar. Men vem ska egentligen betala?

 

När vi på miljö­företaget Ragn-Sells bad Verian (tidigare Sifo) undersöka vad svenskarna tycker blev svaret glasklart. Nästan två av tre, 63 procent, anser att det är tillverkarens ansvar att ta kostnaderna. Långt efter kom alternativ som den egna kommunen (9 procent), staten (8 procent), avfallsföretag (7 procent) och affären som har sålt varan (6 procent).

 

Det ligger helt i linje med den klassiska idé som är känd som ”förorenaren betalar”. Principen antogs av OECD redan 1972 och finns med i FN:s hållbarhetsdeklaration från 1992. Många länders miljölagstiftning vilar på idén om att förorenaren ska betala, inklusive den svenska miljöbalken. Men det är inte så verkligheten ser ut.

 

Samhället har generellt haft svårt att synliggöra kostnader för miljöpåverkan och lägga ansvaret där det hör hemma. EU:s handelssystem för utsläppsrätter, ETS, är ett ovanligt lyckat exempel: den som vill släppa ut växthusgaser i atmosfären måste köpa motsvarande utsläppsrätter på marknaden.

Systemet skapar alltså en prissättning som gör det lönsamt för företag att minska sina klimatutsläpp. Men inga försök att skapa motsvarande system för andra omvärldspåverkande utsläpp har lyckats.

 

Ett högaktuellt exempel på att det inte är förorenaren som betalar är den breda grupp av kemikalier som kallas PFAS. De används i funktionskläder, förpackningar, kosmetika och många andra produkter för sin förmåga att stöta bort vatten, smuts och fett.

 

Men forskning visar på allt fler negativa effekter. ”Det finns starka skäl att betrakta alla PFAS-ämnen som hälsoskadliga”, skriver Kemikalie­inspektionen, som vill stoppa all användning inom EU utom den absolut mest nödvändiga.

Trots detta används PFAS i stor skala. Bara inom EU beräknas 75 000 ton PFAS hamna i miljön varje år. Samtidigt är ämnena extremt svåra att bryta ned, vilket innebär att mängden PFAS i vår omgivning fortsätter att öka.

 

Uppmärksamheten kring PFAS i Sverige har vuxit snabbt och exploderade i vintras. Då slog Högsta domstolen fast att Ronneby kommuns vattenbolag ska kompensera boende i Kallinge, som drabbats av höga halter av PFAS i sitt dricksvatten. Domen har väckt debatt – alla förstår ju att det inte är vattenbolaget som har spritt kemikalierna. Förmodligen är källan brandskum från en brandövningsplats.

 

Tydligare kan det knappast bli att principen om att förorenaren ska betala inte fungerar i praktiken. Domen innebär att oroliga människor i Kallinge drabbas dubbelt: deras dricks­vatten är förorenat och deras kommunalskatt riskerar att gå till saneringen.

Ett gram av ett vanligt PFAS-ämne kostar i dag omkring en krona att köpa in för tillverkare. Samtidigt kan det kosta många tusen kronor att rena bort samma gram längre ned i kedjan för att det inte ska hamna i vår miljö, vår mat eller vårt dricksvatten. Kostnaden landar nästan alltid på det allmänna, alltså tvärtemot grundprincipen och i strid med vad en stor majoritet av väljarna vill.

 

Utöver saneringsinsatser blir också den vanliga avfallshanteringen dyrare för samhället när avfallet är förorenat av ämnen som absolut inte bör cirkulera vidare. Dessutom blir det ofta omöjligt att återvinna de värdefulla råvarorna ur avfallet, eftersom det är svårt att garantera att de är helt fria från skadliga ämnen. Det saboterar möjligheten att skapa en mer cirkulär ekonomi och leder till ännu mer klimat­belastande produktion av jungfruliga råvaror.

 

Den som tjänar pengar på att använda skadliga ämnen skapar ett problem som drabbar hela samhället. Vi behöver säkerställa att kostnaden hamnar hos sådana tillverkare, så att de kan spara pengar genom att se till att deras produkter är giftfria och kan omhändertas cirkulärt när de har tjänat ut.

Sverige behöver vidta åtgärder – här är de viktigaste:

• Utred skyndsamt hur samhällets kostnader för att hantera skadliga ämnen kan tas ut av den som valt att använda ämnena, genom att kräva garantier för omhändertagandet redan innan en vara sätts på marknaden. Utredaren bör kartlägga vilka ämnen som orsakar störst problem och ha mandat att föreslå lagstiftning. Det är viktigt att fokus inte hamnar på den värsta sortens miljöbrott – tänk dumpade gifttunnor i skogen – utan på vardaglig, laglig tillverkningsindustri.
• Verka inom EU för att den kommande revideringen av ekodesign­direktivet ställer mycket höga krav på att produkters sammansättning inte motverkar återvinning av materialet. Spridningen av skadliga ämnen, och det hot mot det cirkulära samhället de innebär, stoppas mest effektivt redan när produkter designas.
• Stärk dialogen med cirkulära aktörer, privata såväl som kommunala. Vi som hanterar avfallet varje dag vet vilka problem den lagliga och lönsamma användningen av skadliga ämnen orsakar längre ned i kedjan. Vi vill bidra till lösningar som leder till ett giftfritt och mer cirkulärt samhälle.

”Cui bono?”, frågade den romerske politikern Cicero för 2 000 år sedan: ”Vem gagnar det?” Syftet med den retoriska figuren var att klarlägga motivet bakom ett brott för att hitta den skyldige. I dag är det en användbar inställning för att se vem som tjänat på att belasta samhället med skadliga ämnen – och se till att de tar kostnaden för att städa upp.