Invasiva främmande arter i Sverige

Jättebalsamin Impatiens glandulifera är en ettårig växt som är etablerad och vanligt förekommande i hela Sverige förutom Norrlands inland. Den pekas ut som en av de mest problematiska invasiva främmande arterna i Sverige på grund av att den växer i större delen av landet, bildar stora bestånd och har möjlighet att sprida sig långväga.

Jättebalsamin är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.
Jättebalsamin kan bli upp till 2,5m hög och växer i stora och täta bestånd. Blommorna är rosa, lila eller vita och stjälkarna kantiga, ihåliga och rödaktiga. Den konkurrerar ut andra växter både genom att den tar plats och solljus men attraherar även pollinatörer vilket gör att andra naturligt förekommande växter får mindre möjlighet till pollinering och frösättning.

Jättebalsamin sprids med frö som kan kastas upp till fem meter frånmoderplantan. Mer långväga spridning sker genom transport via vatten eller genom mänsklig aktivitet, exempelvis förflyttning av jordar innehållande frön. 

För större bestånd sker bekämpning lättast genom slå växten med trimmer/röjsåg innan den blommar och sätter frö, 2–3 gånger per säsong i 2-3 år, alternativt genom bete. För mindre bestånd kan jättebalsamin bekämpas genom rotdragning (ytliga rötter). Även vid rotdragning bör man återkomma till platsen flera gånger under säsongen då olika plantor börjar växa vid olika tidpunkter. Fröna lever högst i 18 månader vilket betyder att är man noga är beståndet borta efter två år. Blommor ska alltid skickas till förbränning då de kan eftermogna.

Jättebalsamin (naturvardsverket.se)

Jätteloka Heracleum mantegazzianum introducerades i Sverige som trädgårdsväxt men har spridit sig och förkommer nu i hela Sverige, dock främst söder om Dalälven. Första bekräftade fyndet i Sverige var år 1900. Den kommer ursprungligen från västra Kaukasus i Ryssland och Georgien.

Jättelokan är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.
Jätteloka kan bli upp till fem meter hög, har stora platta vita blomställningar och kan bilda stora täta bestånd. Stjälken är kraftig och rödfärgad, något räfflad och med vita glesa hår. Växtsaften i kombination med solljus kan orsaka brännskador och irritation på huden.

Jätteloka sprids med frön som kan spridas ett par meter från moderplantan med vinden. Mer långväga spridning sker genom transport via vatten eller genom mänsklig aktivitet, exempelvis förflyttning av jordar som innehåller frön.  Fröna kan ligga vilande i upp till sju år och en enda planta kan producera 100 000 frön. Plantan är självpollinerande vilket innebär att arten kan bilda nya populationer utifrån en enda planta. Den är hapaxant, det vill säga blommar bara en gång och därefter dör den.

All bekämpning ska göras med heltäckande kläder då växtsaften är giftig! För mindre bestånd kan bekämpning ske med rotkapning. Plantan ska rotkapas 15 cm under jorden och denna metod är det i längden snabbaste sättet då plantan dör direkt. Åren efter kommer enbart fröplantor upp. Annat alternativ är hetvatten ner i stammen, kräver ett spjut och att vattnet inte svalnar innan det kommer ner i stammen. Vid större bestånd kan åtgärden vara att vänta ut dem och klippa bort blommorna innan fröna släpper då de är hapaxanta. Varierar dock hur lång tid det tar för en planta att gå i blom, så noggrann övervakning behövs. Test görs även med att täcka dem, genom bete eller slåtter (många gånger per säsong).

Jätteloka (naturvardsverket.se)

Blomsterlupinen Lupinus polyplyllus kommer från Nordamerika och är numera etablerad i större delen av Sverige. Den kom till Sverige som en trädgårdsväxt, men är förvildad sedan 1870-talet. Lupin säljs fortfarande som trädgårdsväxt, både som plantor och frön.

Blomsterlupinen omfattas inte av lagstiftningen som rör invasiva arter men då den är mycket invasiv rekommenderas att man avstår från att plantera den och försöker förhindra den från att sprida sig ytterligare. 

Lupinen kan bli 50 till 120 cm hög och varje blomma består av en ensam lång klase med upp till 200 enskilda blommor. Blomfärgen är vanligen blå och rosa men förekommer också i vita och lila färger. Fröna kan sprids flera meter från varje blomma genom att kastas ut från frökapslarna. Frönas överlevnad minskar de första åren men i extremfall kan de överleva i upp till 70 år i jorden.

Sprider sig med frön och underjordiska utlöpare (rhizom). Den är ett hot mot den biologiska mångfalden genom att den konkurrerar ut övriga växter där den sprider sig. Genom sin förmåga att binda kväve från luften bidrar lupinen också till att gödsla marken vilket leder till att växter som trivs i magra jordar, exempelvis ängsblommor, trängs bort och ersätts av mer kväveanpassade växter. 

Bekämpning av större områden sker genom slåtter innan det sätter frö två till tre gånger per säsong. Är det ett mindre bestånd kan uppgrävning av rötterna göras. Blomställningarna bör alltid klippas av och läggas till förbränning så fröna ej sprids. Efter tre till fem år är det mesta borta.

Blomsterlupin (naturvardsverket.se)

Gul skunkkalla Lysichiton americanus är en storvuxen kallaväxt som ursprungligen kommer från Nordamerika. I Sverige förkommer den främst i södra och mellersta delarna av landet, men har hittats ända upp i Västernorrland. Den förkommer än så länge endast i lokala bestånd vilket gör att den fortfarande bedöms som möjlig att på sikt utrotas i Sverige.

Gul skunkkalla är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Den har 30 till 150 cm avlånga och blanka blad med korta skaft som sitter på jordstammen. Den blommar i maj med stora gula blommor liknande en stor majskolv som har ett gult hölsterblad omkring sig. Blommorna kan lukta unket. Den växer oftast i våtmarker som kärr, diken, sumpmark eller längs vattendrag.

Gul skunkkalla kan bli upp emot 80 år gammal och sprids med frön, cirka 1000 per blomställning, avbrutna växtdelar och genom tillväxt. Livslängden för fröerna beräknas vara 6–8 år. Den växer tätt och kan bilda stora bestånd som tränger undan andra arter.

Växten bekämpas genom bortgrävning av rotstammen. Detta görs bäst under våren/tidig sommar innan de blivit stora och innan fröna börjat sprida sig. Det är viktigt att få bort hela rotstammen.

Gul skunkkalla (naturvardsverket.se)

Kanadensiskt gullris Solidago canadensis är en flerårig ört som ursprungligen kommer från östra Nordamerika (Kanada till Mexiko). Den introducerades i Sverige som prydnadsväxt och är förvildad här sedan 1870-talet. Den finns främst i mellersta och södra Sverige men noteras i hela Sverige.

Kanadensiskt gullris omfattas inte av lagstiftningen om invasiva arter men utifrån dess egenskaper utvärderas den för att eventuellt hamna på den nationella förteckningen över invasiva arter. Den har stor spridningsförmåga och kan tränga ut inhemska lågvuxna växter. Den avsöndrar även ett gift via sina rötter som försvårar för andra arter att växa där.

Den kan bli upp till två meter hög och sprider sig gärna på öppna sandrika och näringsfattiga marker. Den har ett långsmalt växtsätt och blommar under sensommaren med små gula blomkorgar i toppen av växten. Bladen är cirka två decimeter långa, lansettlika och har en sågad kant. Undersidan på bladen är håriga.

Den sprids med frön och rotskott. En planta kan producera mer än 10 000 frön och rotskotten brer ut sig i genomsnitt 27 centimeter i varje riktning per år. Dess pollen kan orsaka allergi.

Bekämpning av små bestånd görs effektivast genom att gräva/dra upp plantorna med rötterna. Större bestånd kan med fördel slåttras i maj och augusti under flera år.

Kanadensiskt gullris (naturvardsverket.se)

Parksallat Lactuca macrophylla är en stor flerårig ört som kommer från Ural och Kaukasien. Den har sedan 1800-t importerats till Sverige som trädgårdsväxt och noteras idag mest i södra och mellersta Sverige men finns i hela Sverige.

Parksallat blommar med blå till lila blommor från juli till september och blomskaften har klibbiga hårstrån som täcker stjälkarna. Bladen är kala och lite matt ljusgröna och har en rundad flik vid bladbasen.  Den kan bli uppemot 150 cm hög, börjar växa tidigt och snabbt på våren och konkurrerar på så sätt ut andra arter.

Parksallaten har en mycket god spridningsförmåga och sprider sig både med frön och sitt rotsystem. Rotsystemet bildar långa rotlöpare som skjuter nya skott. En mycket liten bit av en rot räcker även för att etablera en ny planta. Gräver man i beståndet stimuleras tillväxten så rör den inte såvida du inte tänker ta bort den.

Bekämpningsmetod beror på förhållandena. Växer den i gräsmattan kan ihärdig klippning fungera då plantan svälts vid varje klippning och ger gräset en fördel. Växer den i en rabatt är det kontinuerlig rensning som gäller tills det att plantan svälts. Viktigt att inte flytta några plantor som växer i närheten förrän alla rötter från parksallaten är borta då minsta rotbit kan bilda ny planta. Är det ett större bestånd är täckning ett alternativ under minst två år. Vid täckning bör ett par meter utanför beståndet inkluderas så med säkerhet inga rotlöpare får ljus.

Enligt Sveriges Lantbruksuniversitet, finns ett gyllene tillfälle som kallas plantans kompensationspunkt. För parksallaten är det när den har cirka 5 blad och då är känsligast. Knipsas plantan då så berövas den energi som krävs då rötterna är för små för att kompensera. Nästa skott som kommer är betydligt blekare.

Parkslide Reynoutria japonica, tidigare Fallopia japonica, tillhör Jätteslidearterna och kommer från Asien. Såväl parkslide, jätteslide och hybridslide ingår i denna grupp och finns förvildad i Sverige sedan 1909. De räknas av International Union for Conservation of Nature (IUCN) som en av världens värsta invasiva växter. Naturvårdsverket rekommenderar att du inte rör dem om du har dem på din mark och de inte sprider sig. En felaktig hantering eller bekämpning riskerar att leda till ökad spridning. På Naturvårdsverkets vägledningssida uppdateras råden om parkslide regelbundet så vid funderingar gå in där och läs på.

Jätteslidearterna omfattas inte av lagstiftningen om invasiva arter men utifrån dess egenskaper utvärderas den för att eventuellt hamna på den nationella förteckningen över invasiva arter. Den har stor spridningsförmåga och är mycket svår att bekämpa.

De känns igen främst av sina bambuliknande stammar och varierar i höjd från 2 till 5 meter. Parkslide har rak bladbas, prickig stam och blad i zick-zack mönster, medan jättesliden har en hjärtformad bladbas och inga prickor på stammen. Hybridsliden kan ha ett mer varierat utseende på bladen.

De är ett stort problem i trädgårdar och infrastruktur. I Sverige finns i dagsläget endast honplantor av parkslide, vilket innebär att även om parkslide blommar så kan den inte föröka sig med hjälp av frön. Parkslide förökar sig istället genom rot- och stamdelar. Den har ett mycket kraftigt rotsystem som kan ligga vilande i marken uppemot 20 år utan synliga blad. Jordstammarna i rotsystemet är massiva, kan bli 5–6 m långa och växa upp till en meter på en växtsäsong. Så lite som 0,7 mm av en rotbit kan bilda ny planta och börjar man bekämpa den skjuter den nya rotskott. Samtliga delar över jord dör under vintern och växten skjuter sedan nya skott från rotsystemet nästa vår. Långdistansspridning av parkslide sker främst via flytt av jordmassor där växtdelar följt med.

Då parkslide reagerar på bekämpningsförsök genom att skjuta nya rotskott upp till sju meter från huvudplantan bör ingen bekämpning påbörjas innan man har en långsiktig plan. Även efter bekämpningen är slutförd bör hänsyn tas till området där den vuxit då det är svårt att veta att alla rotbitar har dött. Generellt kan man säga att området ska betraktas som kontaminerad och man bör inte gräva där utan lägga gräsmatta eller sätta en altan/lusthus/garage eller liknade. Det finns mer eller mindre bra bekämpningsmetoder, men om den inte sprider sig kan man låta den vara för tillfället. Om bekämpning ändå ska göras bör det ske av yrkespersoner med utbildning om parkslide. Det finns många som testat diverse gifter (diesel, salt etc) som inte fungerar och inget man bör hålla på med själv. I dagsläget finns i princip en utrotningsmetod och det är bortgrävning, men det är mycket kostsamt och gör ett stort ingrepp på området. En annan metod är kemisk bekämpning som kräver dispens av kommunen. Det är en relativt billig metod som nästan enbart påverkar beståndet. Räknas som en begränsande metod då ingen studie gjorts på rötterna efteråt.

Parkslide (naturvardsverket.se)

Tromsöloka Heracleum persicum började användas som prydnadsväxt i Norge på 1830-talet och är etablerad i Västerbotten men finns även spridd på andra ställen i Sverige. Den kommer från Iran och angränsande delar av Turkiet och Irak.

Tromsölokan är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Den är mycket lätt att förväxla med jätteloka och precis som den kan tromsölokans växtsaft orsaka hudskador. Blir två till tre meter hög, har välvda vita blomställningar och har fler stjälkar från basen och mera långsträckta blad med fler bladpar jämfört med jättelokan. blommar från mitten av juni till slutet av juli. Stammen har vita hår som står rakt ut och dess nedre del är oftast enhetligt rödlila. Den luktar anis och används på många håll i världen som grönsak och kryddväxt.

Tromsölokan sprids med både frön och rötter. De flesta fröna hamnar inom några meter från moderplantan, har taggar längs kanterna och kan på så sätt spridas lätt om de fastnar i päls eller kläder. Tromsölokans frön kan överleva 5 till 7 år i jorden, dock minskar grobarheten efter endast ett par år.

All bekämpning ska göras med heltäckande kläder då växtsaften är giftig! Bekämpning sker genom rotkapning, där plantan rotkapas 15 cm under jorden. Åren efter kommer enbart fröplantor upp. Annat alternativ är hetvatten ner i stammen, kräver ett spjut och att vattnet inte svalnar innan det kommer ner i stammen.

Tromsöloka (naturvardsverket.se)

Vresros Rosa rugosa är en storväxt och mycket härdig buske som klarar av både bränning, perioder av torka, höga temperaturer och sandtäckning. Den importerades till Europa från Ostasien som prydnadsväxt och för att stabilisera dynmiljöer. Noterad förvildad i Sverige 1918. Är idag vanligt förekommande i södra och mellersta Sverige samt längst Norrlandskusten.

Vresrosen omfattas inte av lagstiftningen om invasiva arter men utifrån dess egenskaper utvärderas den för att eventuellt hamna på den nationella förteckningen över invasiva arter. Den har stor spridningsförmåga och är mycket tålig. Det är enbart ursprungsarten Rosa rugosa som räknas som en mycket invasiv art. Sorter och hybrider av arten är mer eller mindre sterila och betraktas inte som invasiva.

Den känns igen som en storväxt förgrenad buske som kan bli upp till en och en halv meter hög.  På grenarna växer raka och vassa taggar i olika storlekar. Bladen är tjocka, rynkiga, blankt mörkgröna med grova nerver och en luden gröngrå undersida. Blommorna är enkla och varierar i färg från vita till mörkt rosa. Fröna är inneslutna i tillplattade orangeröda nypon som blir mellan två och tre centimeter i diameter.

Vid introduktion sprider sig vresrosen lokalt framförallt genom vegetativ förökning (rotskott). Arten får sedan en sekundär spridning i landskapet där den introducerats genom dess frukter (nypon) och frön. Fröna har en förmåga att flyta i både söt- och saltvatten upp till 40 veckor och på det viset kan arten sprida sig långa sträckor från dess ursprungliga plats.

Bekämpning kan ske antingen genom grävning, svältning eller täckning. Vid grävning är det viktigt att få med alla rötter och det kommer krävas flera års bekämpning. Då växten är taggig behövs rejäla handskar. Vid svältning av vresros drar man bort alla bladen cirka tre gånger per säsong i tre till fyra år. Är det ett större bestånd kan det vara lättast att täcka. Detta kan göras antingen med markduk eller dubbelvikt tätvävd juteväv. Tänk på att lägga juteväv/markduk minst en meter utanför beståndet.

Vresros (naturvardsverket.se)

Bisam Ondantra zibethicus, även kallad bisamråtta, är en gnagare som ursprungligen härstammar från Kanada, USA och delar av norra Mexico. Bisam kom till norra Sverige via Finland kring 1950-talet och har efter det vandrat söderut och finns ner till Höga kusten.

Bisam är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Den ser ut som ett mellanting av råtta och bäver och har rödbrun päls och en svans som är tillplattad från sidan till skillnad mot bäverns. Den är ungefär lika stor som en kanin.

Genom en hög reproduktionstakt kan populationerna av bisam snabbt öka. De lever oftast vid sjöar och andra vattendrag och bygger sina hyddor av bland annat vattenväxter. Genom att använda stora mängder växtdelar till sina hyddor och som föda kan sammansättningen av vegetationen i sjöar och vattendrag förändras. Detta kan påverka fågelliv, fisk och ryggradslösa djur på ett negativt sätt. Även våtmarker kan påverkas negativt genom minskade naturvärden.

Bisam tillhör de djur som enskilda fastighetsägare inte behöver ta hand om själv utan här har Naturvårdsverket upphandlat arbetet med bekämpningen. I dagsläget, 2024–2025, är det Jägareförbundet som ansvarar för bekämpningen.

Bisamråtta (naturvardsverket.se)

Minken Neovison vison är ett mårddjur som ursprungligen kommer från Nordamerika. Den finns numera i vilda populationer i nästan hela Sverige och härstammar från förrymda och utsläppta djur från pälsfarmer.

Minken har ännu inte tagits upp på EU:s förteckningen över invasiva främmande arter, men ligger som förslag till den nationella listan.

Minken har mörkbrun päls och blir cirka 30–45 cm lång. Den har en vit hakfläck och vita fläckar kan också förekomma på halsen, magen och kinderna. Minken lever främst i miljöer nära vatten och finns i skärgården, vid kusten, längs sjöar, vattendrag och våtmarker. Den lever i huvudsak av kräftdjur, groddjur och mindre däggdjur. I Sverige utgör minken ett hot mot främst sjöfåglar då den tar deras ägg och också kan döda ungfåglar. Den konkurrerar om föda med inhemska mårddjur och eftersom den också äter fisk och kräftdjur kan den skapa problem för fisk- och kräftodlingar.

Mink (naturvardsverket.se)

Mårdhunden Nyctereutes procyonoides är ett allätande rovdjur som främst förekommer i norra Sverige dit den vandrar in från Finland. Den finns även i Danmark så teoretiskt kan den även vandra in till södra Sverige. Mårdhunden kommer ursprungligen från Asien och hölls i fångenskap österut för sin päls skull. Sedan 2010 pågår ett nordiskt samarbetsprojekt med syfte att förhindra att mårdhunden etablerar sig i Sverige, Danmark och Norge och den svenska populationen är numera på nedgång.

Den är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Mårdhunden ser ut som en korsning mellan hund och tvättbjörn. Den har ett litet huvud med svart ansiktsmask, små runda öron, spetsig nos, långsmal kropp och kort svans. Pälsens färg varierar mellan gul-, grå- eller rödaktig och har svarta strimmor.

De är allätare och lever av gnagare, fågelägg, fisk, nötter och bär. Då djuret har en förmåga att livnära sig på en eller ett fåtal arter av bytesdjur finns risk att den har stor påverkan på utrotningshotade arter som endast finns i små populationer. De kan också konkurrera om föda och habitat med grävling och räv. Den är dessutom en viktig potentiell spridare av allmänfarliga sjukdomar och parasiter som rabies, trikiner och rävens dvärgbandmask. 

Mårdhunden tillhör de djur som enskilda fastighetsägare inte behöver ta hand om själv utan här har Naturvårdsverket upphandlat arbetet med bekämpningen. I dagsläget, 2024–2025, är det Jägareförbundet som ansvarar för bekämpningen.

Mårdhund (naturvardsverket.se)

Mördarsnigeln Arion vulgaris kallades tidigare spansk skogssnigel, men kommer ursprungligen från Frankrike därav bytet av namn. Mördarsnigeln hittades första gången i Sverige 1975 utanför Helsingborg och är vanlig i södra och mellersta Sverige men har hittats så långt norrut som i Piteå.

Den är vanligt förekommande i trädgårdar, jordbruksmarker, parker och gräsmarker och har fått sitt namn för att den äter både sin egen art och ibland andra sniglar. Förutom effekterna för biologisk mångfald orsakar mördarsnigeln betydande skador i privata trädgårdar, handelsträdgårdar och jordbruk.

Mördarsnigeln är vanligtvis mörkt brunröd med andningsöppningen på höger sida, men färgen kan variera från nästan svart, över alla bruna och röda färgnyanser, till orangegul. En vuxen mördarsnigel är mellan 70 - 150 mm lång.

Mördarsnigeln har en stor fortplantningspotential bland annat då den är hermafrodit, alltså tvåkönad. Parning med andra individer är dock det vanligaste. De kommer fram ur vinteride i april-maj och därefter kommer fortplantning och äggläggningen snabbt igång. Äggen liknar små vita kulor, 3–4 mm i diameter och läggs ofta i grupper om 20–30 stycken. Äggen kläcks efter 1–2 veckor och varje individ kan lägga uppemot 400 ägg. Den kan sprida sig kortare sträckor på egen hand, men mer långväga spridningar i landskapet sker sannolikt oavsiktligt med människor, genom jord eller nyinförskaffade trädgårdsväxter.

Den mest effektiva metoden för bekämpning är att samla in och döda sniglarna och deras ägg. Det mest djuretiska viset att döda dem är genom att antingen klippa itu dem eller lägga dem i en påse/burk och in i frysen. Äggen finns ofta under krukor, brädor, löv och annat som bildar ett fuktigt mikroklimat. Det kan även vara effektivt att bygga fysiska hinder runt trädgårdar och på krukor, s.k. ”snigelstaket” för att hindra att snigeln tar sig över. Metoder för att locka fram dem kan vara att sätta fram ett fat med öl eller döda sniglar.

Mördarsnigel (naturvardsverket.se)

Snigelakuten - Göteborgs naturhistoriska museum